Den sanna glädjen är verkligen skadeglädjen! I alla fall är det så för mej... Jag skrattar hejdlöst om någon ramlar, tappar nåt eller blir skrämd. Bara det ser roligt ut :P Just nu sitter och och kollar på America's funniest home videos och får mej ett gott skratt lite då och då.
En sak jag aldrig kommer glömma  var innan jag och Andreas blev sambos så sov jag hos honom och vi skulle till skolan på morgonen. Som vanligt var vi ganska sen och fick lägga på ett kol. Vi skulle ta bilen till skolan och jag var först ut på gården efter kommer Andreas springande. Kan nämna att det var mitt i vintern och trappan upp till huset var ganska hal. Nedanför trappan stog det en ganska stor kruka med nån typ av växt i. I den krukan brukade en hund vid namn Nero med jämna mellanrum markera sitt revir. Andreas kom alltså springades ner för trappan samtidigt som han försökte sätta på sej jackan. Plötsligt hör jag Andreaas ropa "WOOOOW!" Där ser jag honom flygandes i luften med jackan som en mantel efter och han landar precis i hundkisskrukan. Moahahahaha! Jag trodde att jag skulle dö av skratt! Innan jag ens frågade hur det gick så skrattade jag så att jag nästan låg ner på marken... Så roligt är det att vara skadeglad :P Men självklart så finns det ju en gräns för vad man skrattar åt och inte skrattar åt.