Det här inälgget kommer att bestå av en hel del klagande och gnäll. Men det är ju min blogg så jag har ju lite rätt att gnälla här ibland ;P


Den här dagen började inte alls nå bra. Kl 03.40 så ringde våran hemtelefon och jag flög upp ur sängen med hjärtklappning av rädsla, var övertygad om att det hade hänt nån i våra familjet nåt. Men så var inte fallet, tack och lov. Utan istället blev jag irritarad när jag höre en karl fråga "Är det Tomas?" varpå jag sa "Nej, det är Noomi!" "Jaha, men är det inte hos Gun?" "Nej, det är det inte!" "Nehe, ursäkta då..."
Fattade inte människan att han ringde och väckte nån kl 20 i 4 på morgonen/natten! Min klocka skulle ringa 50 minuter senare och tror ni att jag kunde somna om? Verkligen inte. Redan där började min dryga och motiga dag.
Väl på jobbet, trött som bara den efter att bara ha fått sova i 3 och en halv timme så gick allt emot mej kändes det som. Det ena avlöste det andra hela tiden, larmen gick varm, vi var kort om personal, man sprang som en idiot och kände att man inte räckte till åt allihopa.
När arbetsdagen var slut så åkte jag med 16.06 bussen hem. Den var proppfull, så jag fick sitta och trängas med en gubbe på en liten bänk och varje gång jag somnade var jag nära att ramla av i svängarna. Andreas skulle hämta mej vid bussen, han var sen vilket inte gjorde mej på bättre humör (inget att irritera sej över egentligen, jag vet. Men då var det de :P) När vi kom hem så lagade vi mat, stuvade makaroner och falukorv. När jag skulle lägga upp min mat på tallriken ser jag till min förtvivlan att jag har glömt ketchupen på jobbet! Det var droppen för en redan irriterad och väldigt trött Noomi. Det tårades i ögonen och jag ville bara sätta mej ner och gråta, över en ketchupflaska ;P Just då var det en Big Deal för mej. Fast maten blev ju god ändå och om inte annat nyttigare utan en massa ketchup.
Andreas och jag bestämde igår att vi skulle träna tillsammans ikväll. Fast då var jag inte alls peppad för att göra det utan ville bara ligga i soffan och tycka synd om mej själv hela kvällen. Men när jag fått lite mat i magen och Andreas hade övertalat mej en del så följde jag med honom til gymet i alla fall.
Kan säga att jag är väldigt glad över att jag gjorde det för nu är jag på mycket bättre humör. Man blir det av att träna, man tränar liksom bort alla aggresioner (stavar det så?) Så en eloge till Andreas för att han stog ut med mitt humör och övertalade mej att träna :)