Nu var det ett tag sen jag uppdaterade här igen! 

Det har hänt mycket i mitt liv sen sist och jag har haft väldigt tuffa dagar. Därför blir inte det här något roligt och positivt inlägg. Men jag känner att jag vill skriva av mej lite och gör det därför här så får den som vill läsa...

För 11 dagar sedan dog min pappa efter en kort tids sjukdom. Allt började för unefär 8 veckor sedan. Pappa blev väldigt trött, fick dålig aptit och hade dåligt kreatininvärde (njurvärde). Njurvärdet visade att hans njure nästan inte fungerade alls. Pappa hade bara en njure eftersom han för ungefär 7 år sedan oppererade bort den andra också pga canser. Därför tyckte läkarna att det var ganska allvarligt att den andra höll på att lägga av eftersom att han bara hade en njure.
En dag blev pappa väldigt försämrad, började kräkas och mådde riktigt dåligt. Mamma skjutsade honom till akuten och där blev han inlagd på Bollnäs sjukhus. Kreatininvärdet bara ökade hela tiden, hans njure blev alltså sämre och sämre för varje dag som gick.
Pappa tog det ganska lätt och sa "äh, det här tar inte död på mej!". Han var liksom den typen som inte ville vara sjuk och han gillade inte sjukhus. De första veckorna han var inlagd ville han absolut inte använda sjukhuskläderna han hade fått utan han gick i sina favoritjeans och sin egen tröja.
Han låg inne några dagar och fick också komma hem på permision ver en helg. Båda mina systrar från Gävle och Göteborg var också hemma.
Läkarna gjorde undersökningar och såg att pappas njure var angripen av canser. Det kom som en stor smäll för oss alla även fast vi hade våra aningar. Det första pappa sa när läkaren gav oss beskedet var "så du menar alltså att det är slut med mej?" Vid det laget trodde vi inte att det var så, vi ville i alla fall inte tro det och pappa hade också fortfarande hoppet uppe.
I september tog dom prover på pappas lever och lymfkörtlar eftersom njurcanser lätt sprider sej dit. Men dom sa att dom inte såg någon canser och det kändes verkligen som en lättnad. Det betydde att det ändå kanske skulle gå bra!
Läkaren talade om för oss att vi nu skulle diskutera med varandra och pappa om vad vi skulle göra åt saken. Antingen inte göra någonting alls eller att opperera bort njuren och så skulle han få gå på dialys 3 gånger i veckan framöver, vilket i sej är väldigt tufft, man mår väldigt dåligt och är väldigt låst. Det blev bestämt att pappa skulle opperera bort sin njure och sen få gå på dialys resten av livet.
Vi väntade, väntade och väntade... som man alltid får göra när det gäller sjukvården. Dag ut, dag in och pappa blev bara sämre och sämre. Åt mindre, hade väldiga smärtor och kunde knappt gå.
Den 12:e oktober (min födelsedag) blev skickad till Gävle sjukhus där opperationen skulle ske. Men där tyckte dom att pappa var i ganska dåligt skick för att klara av en opperation. Liksom på Bollnäs sjukhus så tog dom en massa prover i Gävle.
3 dagar efter att han hade kommit til Gävle så fick vi ett besked som kom som en blixt från bar himmel. Pappa hade canser i både sina lymfkörtlar och lever! Detta var INTE sant tänkte jag. Det fick inte vara sant!! För er som inte vet så när man får canser i levern betyder det verkligen att det är slut och då går det också väldigt fort och det visste jag.
Kvällen efter att jag hade fått beskedet var hemsk. Min pappa, Kåre Waage, hade canser i sin lever. Han skulle dö! Läkarna sa ju i september att som inte såg någon canser men nu var hela levern full av tumörer. Hur kunde det gå ihop?! 
Jag stog och grät i köket i Andreas armar och sa "om en vecka när jag står här kanske inte min pappa lever..." Det var som om att jag drömde. Jag önskade att jag skulle vakna upp morgonen därpå och inse att allt bara var en enda fruktansvärd mardröm. Så var det tyvärr inte...
Pappa blev skickad tillbaka till Bollnäs sjukhus eftersom dom inte kunde göra något åt honom i Gävle. Dom orden var hemska "det finns inget att göra." Det måste finnas någonting att göra tänkte jag. Man ska inte mista sin pappa när man bara är 22 år och speciellt inte 17 år som min lillebror är! Men inners inne så visste jag ju också att man inte kan behandla levercanser. 
Söndagen den 18:e oktober kom pappas dotter, Mia, från Stockholm upp för att säga ett sista hejdå till honom. Han hade inte träffat henne på många många år och jag hade inte sett henne på mer än 10 år. Det var verkligen ett kärt återseende, speciellt för pappa. Allt ont har ju nåt gott med sej. Han fick äntligen träffa sin äldsta dotter som han så länge hade velat träffa. Den dagen var han väldigt dålig och såg så sjuk ut. Han orkade knappt prata men ansträngde sej verkligen för att prata med Mia och tala om för henne hur mycket hon betydde för honom för det gjorde hon verkligen. Precis lika mycket som oss andra syskon.
Dagen efter, måndagen, var sista dagen pappa hade någon ork att prata. Jag och Rebecka satt hos honom på eftermiddagen och vi hörde honom sjunga för sista gången, såg honom le för sista gången och han talade om för oss hur mycket han älskade oss. Och vi fick möjlighet att säga att alla vi älskar honom väldigt mycket.
Under de här dagarna var mamma sjuk och kunde inte hälsa på pappa som hon ville så därför försökte vi syskon itället vara där så mycket som möjligt.
Jag och Andreas åkte till honom på tisdag eftermiddag efter att jag hade slutat jobba. Pappa hade då fått en egen sal där han låg ensam i lugn och ro. När vi kom i genom dörren såg jag att något var fel. Pappa låg och stirrade ut i luften, såg helt frånvarande ut och hejade knappt på oss. Det riktigt högg i hjärtat på mej att se honom så. Det var inte det jag var beredd på när jag kom till sjukhuset. Jag satte mej vid hans sida och höll hans varma hand och grät tyst för mej själv. Ville gärna inte att pappa skulle se mina tårar.
Några minuter senare gick jag ut i korridoren och ringde mamma och Simon sa at dom borde komma. Efter bara 45 minuter var dom på plats. Pappa var lika frånvarande och vi fick ingen riktig kontakt med honom. Efter en timme ungefär åkte Simon och Andreas hem till oss, men jag och mamma satt kvar. Jag satt där till kl 11 på kvällen och mamma blev kvar hela natten.
Jag sov förvånadsvärt bra den natten. Klev upp tidigt eftersom jag hade ett viktigt ärende på jobbet. Åkte sen till mamma på sjukhuset för att sätta mej hos pappa så att mamma kunde åka hem och fixa med lite saker hon var tvungen att göra. Läget med pappa var oförändrat, lika frånvarande och okontakt bar. Jag kunde tyda ett "hej" på hans läppar när jag kom det var det enda.
På eftermiddagen kom mamma tillbaka och vi satt tillsammans hos pappa ända in till sent på kvällen. Mamma sov över på sjukhuset, men jag åkte hem för att sova.
Kl halv 4 på natten ringde mamma på min mobil och sa att läget med pappa var försämrat. Han hade börjat få mycket slem i lungorna och luftrören och verkade ha det allmänt jobbigt. Han skulle precis till att få en spruta med morfin scopolamin (vet inte om det stavas så) det är i alla fall något man ger till dom som är på väg att gå bort för att dom ska känna ett lugn och för att det ska torka ut slemmet i luftrören.
Jag sa att mamma skulle ringa tillbaka till mej om pappa inte blev bättre av den sprutan. Halv 5 på morgonen ringde hon igen och sa att det bara blev värre och värre. Jag slängde då på mej kläderna och körde upp till sjuhuset.  När jag kom in i rummet låg pappa och jämrade sej och hade jobbigt med andningen pga allt slem. Jag satte mej vi hans sida och tig hans hand. Vet inte ens om han reagerade på att jag gjorde det. Den var väldigt svullen av all vätska som pappa hade samlat på sej i kroppen eftersom hans njure inte orkade få ut vätska ur kroppen.
Jag och mamma satt där hela morgonen vid pappas sida och försökte lugna honom och vara ett stöd så gott vi kunde. När jag blev allt för trött lutade jag ner mitt huvud bradvid pappa på hans kudde och slumrade i någon sekund men vaknade lika snabbt när han började jämra sej.
Jag hade ringt båda mins systrar så dom var på väg upp. Vid 10 tiden på förmiddagen blev pappa allt mer orolig och andades allt mer häftigt. Han låg med uppspärrade ögon och tog i med alla krafter han hade kvar för att orka andas. Det var en fruktansvärd syn att se!! Jag och mamma fick ont i magen och kände att situationen blev bara värre och värre och helt ohållbar. Vi befarade att pappa var på väg att få lungödem. Det var hemskt att se hur han kämpade som ett djur och plågades av sin andning.
Jag gick ut i korridoren och bad om hjälp och sa att pappa hade det jättejobbigt. En sjuksköterska kom och gav pappa yttligare en spruta. Efter någon minut kunde jag och mamma märka att an var lite lugnare men andningen var fortfarande väldigt ansträngd. Så mamma larmade igen och både läkare och sjuksköterska kom. Läkaren satte sej på huk vid pappa fotända och så riktigt bekymrad ut. Han ordinerade sjuksköterskan att ge pappa en till spruta för att lugna ner hans andning så att han slapp lida. Han fick sprutan strax före halv 11. Läkaren och sjuksköterskan gick ut igen.
Precis efter blev pappas andning väldigt lugn och inget rossel hördes. Andingen avtog mer och mer... Han hade uppehåll på nästan 17 sekunde mellan andetagen. Jag och mamma tittade på varandra och larmade på läkare igen som kom ganska omedelbart. Medan jag och mamma satt på varsin sida av pappa och läkare stog vid fotändan så tog pappa sitt sista andetag.
Allt var så overkligt! Att se mammas blick när pappa dog var fruktansvärd. Jag ville bara omfamna henne i mina armar, men kände mej helt förlamad att göra någonting. Läkaren gick ut och vi satt tysta kvar. Inga andetag hördes länge från pappa, inget livstecken.
Jag la ansiktet i mina händer och brast ut i gråt. Förtvivlan, iska, skräck, sorg och så många frågetecken snurrade inom mej. Det kändes som att jag gick sönder inombords, hela världes rasade! Mamma kom fram till mej och kramade mej hårt och hon grät lila mycket och kände förmodligen precis som mej.
Varken Sara, Rebecka eller Simon hann till pappa innan han dog. Dom hann aldrig ta ett sista farväl...
Efter att jag och mamma hade suttit inne hos pappa en stund så gick vi ut så att undersköterskorna fick göra honom iordning. Ta bort kateter, droppnål och sätta på honom en ren tröja. Vi satt i en soffa i änden av korridoren och tog upp våra mobiltelefoner och ringde till alla närmaste. Gråten gjorde det svårt att få fram alla ord till dom som man ringde.
En halvtimme senare kom Rebecka, hennes son Alfred och Andreas till sjukhuset. Andreas stannade först utanför med Alfred för att Rebecka skulle få gå in till oss i lugn och ro. Även hon grät väldigt mycket och kramade oss länge. Alfred fick sedan komma in tillsammans med Andreas för att säga hejdå till morfar eller som han sa "hej morfar!" Han är bara 3 och ett halvt år men han förstod så väl att det var något som hade hänt. Han strök över min kind med sin lilla hand och sa "Noomi" när han såg att jag var ledsen.

Hela torsdagen de 22:a oktber när pappa lämnade oss var så overklig. Det känns fortfarande overkligt... Jag har många gånger försökt intala mej själv att pappa bara är borta ett litet tag för att sedan stå där på trappan och vara hemma igen och allt ska vara som vanligt och att han inte ska ha nån canser. På kvällen dagen då pappa gick bort gick jag in i klädkammren för att hämta ett täcke eftersom vi skulle sova i Roteberg. Där hänge alla pappas jackor och där stog alla hans skor. Då fick jag en slags panikkänsla... Jag fick minnen av när jag sett honom med alla kläder. Det var inte meningen att hans kläder skulle hänga där och inte användas. Pappa skulle vaar hemma och ha sina kläder och skor på sej. Han skulle inte vara sjuk och definitivt inte död!! Jag är bara 22 år och min lillebror bara 17 år. Då är det meningen att man ska ha alla sina familjemedlemmar i livet, man ska inte leva utan en förälder! Jag ville ta alla kläder och kastaomkring mej, jag ville sparka och slå i väggarna och skrika rakt ut. Jag grät hejdlöst och stog och stampade i golvet och ville inte inse vad som hade hänt tidigare på dagen. Jag hade rätt en vecka tidigare när jag stog med Andreas hemma i köket och sa att pappa kanske inte skulle leva om en vecka.
Men nu få pappa vila i frid och han lider inte längre. Jag är övertygad om att han har det bra där han nu är och att även om han har lämnat oss med sin fysiska kropp så är han med oss på ett eller annat sätt.






Det här blev ett jättelågnt inlägg. Men jag kände bara att jag var tvungen att få skriva och då kändes det bra att göra det på bloggen. Jag hoppas att ni som läser förstår...



Ett inlägg om lägenheten och lite annat kommer senare någon dag. Det har faktiskt hänt litegrann här trots att allt har vart ett enda stort tumult för oss de senaste veckorna.
Nu är klockan mycket och jag måste krypa i säng. Jobbet kallar imorgonbitti. Godnatt!